Osäkerheten som lyser igenom

Har du någon gång tittat på en människa och känt hur hela din kropp blir obekväm, bara av att iaktta deras beteende? Jag har haft en tendens i mitt liv att dra till mig osäkra människor. På ett sätt kan jag känna en genuin empati och undra: Gud, hur jobbigt måste de inte ha det i sina egna huvuden? Men på ett annat sätt väcker det en enorm frustration.

Det får mig att fundera på hur mycket de faktiskt ljuger för sig själva, och för andra, bara för att överleva dagen och hålla fasaden uppe.

Jag personligen har extremt svårt för människor som placerar hela sitt mänskliga värde i dyra märkesgrejer för att bekräfta sig själva. Det där typiska ”nyrika” beteendet där loggorna måste synas för att dölja tomheten på insidan.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det stör ihjäl mig. Det här konstanta, desperata bekräftelsebehovet. Och kanske värst av allt: de där leendena. De där stela, påklistrade leendena som känns så obekväma att man själv blir stel i hela kroppen bara av att titta på dem.

Det är som att titta på en teaterpjäs där skådespelaren har glömt sina repliker men vägrar gå av scenen. Fasaden är blank och glittrig, men sprickorna undertill är så djupa att det nästan blir svårt att andas i samma rum.

Har du också lockat till dig den här typen av energi? Var går din gräns innan andras osäkerhet börjar äta på ditt eget tålamod?