När nyfikenhet blir till ett övergrepp: Om människor som saknar filter
Vi har alla varit där. Man hamnar i en vardaglig situation – vid kaffemaskinen, på en middag eller i ett väntrum – där det förväntas lite klassiskt, trevligt kallprat. Man bollar lite om vädret, helgplaner eller något annat oförargligt. Det är det sociala smörjmedlet som håller oss trygga.
Men nyligen hamnade jag i en situation som gjorde mig helt ställd. Jag mötte en person som uppvisade en absolut, total oförmåga att kallprata.
Det var som att den här människan levde efter principen: ”Om jag har en mun, så har jag rätt att fråga om precis vad som helst.” Förmågan till finkänslighet var som bortblåst. Istället för ett lättsamt samtal förvandlades mötet till ett rent förhör, där mina personliga gränser korsades utan minsta tvekan.
Hur mycket får ens egen nyfikenhet ta över?
Efteråt satt jag kvar med en känsla av chock och obehag. Hur tänker man egentligen här? Hur mycket har man rätt att låta sin egen privata nyfikenhet styra, utan att ens reflektera över hur det landar hos mottagaren?
Jag var tvungen att ventilera det här med två av mina vänner efteråt. När jag berättade vad som hade sagts och frågats blev de helt chockerade över hur grov och ofinkänslig den här personen faktiskt hade varit. Det var skönt att få det bekräftat – det var inte jag som var överkänslig. Den här personen saknade helt enkelt spärrar.
Vilken typ av människa gör så här?
Det verkar finnas en viss typ av människor som bara måste få veta det de tänker på, oavsett vad konsekvenserna blir för personen som står framför dem. De har ingen inbyggd broms som säger: ”Vänta nu, det här är faktiskt för privat att fråga en främling eller bekant om.”
Så vad är det för typ av människor vi har att göra med här?
Om du frågar mig så handlar det om människor med låg emotionell intelligens (EQ). Att ha hög EQ handlar inte bara om att vara snäll; det handlar om att kunna läsa av ett rum, förstå sociala koder och känna av andras bekvämlighetszoner. När en människa kliver in med leriga stövlar i ditt privatliv under ett ”kallprat”, visar de en total brist på empati och självinsikt. De ser bara sitt eget behov av information – och struntar fullständigt i om de gör dig obekväm på kuppen.
Kallprat må vara tråkigt ibland, men det finns till av en anledning: det är en skyddsmur. Och när någon river den muren utan lov, har man all rätt att backa undan.
Har du råkat ut för det här? Var går din gräns för vad man får fråga om när man bara ”snackar lite”?
