Hoppa till innehållet

En svensk livsstilsblogg sedan 2014

Missjennie Stockholm · Livsstil · Stil

När nyfikenhet blir till ett övergrepp: Om människor som saknar filter

Missjennie 2 min läsning
Dela artikeln
När nyfikenhet blir till ett övergrepp: Om människor som saknar filter

Vi har alla varit där. Man hamnar i en vardaglig situation – vid kaffemaskinen, på en middag eller i ett väntrum – där det förväntas lite klassiskt, trevligt kallprat. Man bollar lite om vädret, helgplaner eller något annat oförargligt. Det är det sociala smörjmedlet som håller oss trygga.

Men nyligen hamnade jag i en situation som gjorde mig helt ställd. Jag mötte en person som uppvisade en absolut, total oförmåga att kallprata.

Det var som att den här människan levde efter principen: ”Om jag har en mun, så har jag rätt att fråga om precis vad som helst.” Förmågan till finkänslighet var som bortblåst. Istället för ett lättsamt samtal förvandlades mötet till ett rent förhör, där mina personliga gränser korsades utan minsta tvekan.

Hur mycket får ens egen nyfikenhet ta över?

Efteråt satt jag kvar med en känsla av chock och obehag. Hur tänker man egentligen här? Hur mycket har man rätt att låta sin egen privata nyfikenhet styra, utan att ens reflektera över hur det landar hos mottagaren?

Jag var tvungen att ventilera det här med två av mina vänner efteråt. När jag berättade vad som hade sagts och frågats blev de helt chockerade över hur grov och ofinkänslig den här personen faktiskt hade varit. Det var skönt att få det bekräftat – det var inte jag som var överkänslig. Den här personen saknade helt enkelt spärrar.

Vilken typ av människa gör så här?

Det verkar finnas en viss typ av människor som bara måste få veta det de tänker på, oavsett vad konsekvenserna blir för personen som står framför dem. De har ingen inbyggd broms som säger: ”Vänta nu, det här är faktiskt för privat att fråga en främling eller bekant om.”

Så vad är det för typ av människor vi har att göra med här?

Om du frågar mig så handlar det om människor med låg emotionell intelligens (EQ). Att ha hög EQ handlar inte bara om att vara snäll; det handlar om att kunna läsa av ett rum, förstå sociala koder och känna av andras bekvämlighetszoner. När en människa kliver in med leriga stövlar i ditt privatliv under ett ”kallprat”, visar de en total brist på empati och självinsikt. De ser bara sitt eget behov av information – och struntar fullständigt i om de gör dig obekväm på kuppen.

Kallprat må vara tråkigt ibland, men det finns till av en anledning: det är en skyddsmur. Och när någon river den muren utan lov, har man all rätt att backa undan.

Har du råkat ut för det här? Var går din gräns för vad man får fråga om när man bara ”snackar lite”?

Personligt

Empatiska vänners råd:väger tyngst för mig

Nån gång i livet stöter vi på vänner som får oss att tänka ”Wow, du förstår ju exakt!” De där empatiska vännerna. De som inte bara slänger ur sig råd som om de vore godis på Halloween. Nej, de lyssnar, förstår grejen, och ger råd som faktiskt sitter som en smäck. Sånna råd som känns som de är gjorda bara för dig. Guld värt, eller hur? När råd går snett… Själv råkade jag ut för en sak nyligen. Avslutade en vänskap. Hårt, jag vet. Men låt mig ge dig kontexten. Jag behövde skicka ett stöttande sms till en kompis som hade det tufft, ville inte ha något tillbaka, bara skicka lite kärlek, liksom. Men när jag bad en annan vän om råd fick jag tillbaka nåt som var… tja, inte riktigt klockrent. Gav hen en chans att tänka om, men icke. Hade jag skickat det sms:et? Pff, glöm det. Bye bye relation. Kanske låter hårt, men för mig var det superviktigt. Och hon hade redan ett par gånger försökt styra mitt liv med oombedda råd. Nope, inte ok. Vad är grejen med empati då? Empati handlar inte om att trycka på sina egna åsikter eller erfarenheter på nån annan. Det handlar om att stötta på ett sätt som känns rätt för just den personen. Visa att man bryr sig, vill hjälpa, utan att ta över showen. Att ge råd med respekt för personens känslor, bakgrund, och allt det där, gör att råden landar rätt. Så, är vän empatisk? Hur reagerar du på andras känslor? Empatin syns i hur de lyssnar och stöttar. Hur hjälper du vänner i knipa? Empatiska själar nämner gärna hur de finns där, lyssnar, och känner med. Nån gång du känt stark empati? Att dela en sån story visar på äkta empatiförmåga. Att vara där i glädje och sorg, viktigt? Visar på viljan att finnas där, på riktigt. Hur löser du konflikter? Insikten i hur de navigerar i relationer och konflikter kan avslöja mycket om deras empatiska kompass. Så vad nu då? Trots det trista med vänskapen som tog slut, ser jag framåt. Har en lista på kvaliteter jag värdesätter hos vänner, vilket gör det lättare att hitta rätt folk. Empati står högt upp, kan jag lova. Så, här är vi, med öppna ögon och hjärta, redo för nästa runda av vänner som förstår grejen. 🌟 …

Personligt

Osäkerheten som lyser igenom

Har du någon gång tittat på en människa och känt hur hela din kropp blir obekväm, bara av att iaktta deras beteende? Jag har haft en tendens i mitt liv att dra till mig osäkra människor. På ett sätt kan jag känna en genuin empati och undra: Gud, hur jobbigt måste de inte ha det i sina egna huvuden? Men på ett annat sätt väcker det en enorm frustration. Det får mig att fundera på hur mycket de faktiskt ljuger för sig själva, och för andra, bara för att överleva dagen och hålla fasaden uppe. Jag personligen har extremt svårt för människor som placerar hela sitt mänskliga värde i dyra märkesgrejer för att bekräfta sig själva. Det där typiska ”nyrika” beteendet där loggorna måste synas för att dölja tomheten på insidan. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det stör ihjäl mig. Det här konstanta, desperata bekräftelsebehovet. Och kanske värst av allt: de där leendena. De där stela, påklistrade leendena som känns så obekväma att man själv blir stel i hela kroppen bara av att titta på dem. Det är som att titta på en teaterpjäs där skådespelaren har glömt sina repliker men vägrar gå av scenen. Fasaden är blank och glittrig, men sprickorna undertill är så djupa att det nästan blir svårt att andas i samma rum. Har du också lockat till dig den här typen av energi? Var går din gräns innan andras osäkerhet börjar äta på ditt eget tålamod?

Personligt

Lika barn leka bäst – varför jag slutade vara en mänsklig Google-sökning

Har du någonsin gått ifrån en fika eller en middag med vänner och känt dig mer utmattad än om du precis hade skrivit ett högskoleprov? Inte för att diskussionerna var så djupa, utan för att du har spenderat tre timmar med att agera lärare. Det var där jag landade för ett tag sedan. Jag insåg att jag var totalt dränerad. Jag älskar mina gamla vänner, de är fantastiska och genuint snälla människor. Men till slut nådde jag en gräns där det mentala utbytet var så lågt att det började kosta mer än det gav. Jag orkade helt enkelt inte längre förklara grundläggande koncept, eller bråka om ämnen där motparten vägrar (eller kan) se den stora bilden. Frustrationen i att krocka med ”Jag-perspektivet” Det svåraste i de där relationerna var inte att vi tyckte olika. Det var att vi inte ens spelade på samma spelplan. När man försöker diskutera ett större samhällsfenomen, en trend eller en logisk kedja, och möts av ett svar som helt utgår från deras egna, lilla ”jag-perspektiv” – då tar det stopp. Att inte kunna koppla ihop punkt A med punkt B: Att ständigt behöva påminna om information de redan fått, eller förklara hur saker hänger ihop, blir till slut en tung ryggsäck att bära. Lärar-rollen: Jag vill vara en vän, inte en mentor eller en levande uppslagsbok. En sund vänskap ska vara som ett parti pingis där bollen flyger fram och tillbaka, inte som att kasta boll mot en fast vägg. När intelligens blir en dealbreaker Det finns ett gammalt ordspråk som säger att ”lika barn leka bäst”, och jag tror det ligger extremt mycket i det när det kommer till kognitiv förmåga och intelligens. Jag tog ett aktivt val att börja rensa i min bekantskapskrets och istället söka mig till människor som har en högre kognitiv förmåga. Och herregud, vilken lättnad det har varit. Det handlar inte om att vara elitistisk eller att se ner på andra. Det handlar om ren och skär energi-ekonomi. Genom att omge mig med människor som snabbt fattar galoppen, som kan utmana mina argument och som ser nyanser istället för bara svart eller vitt, har jag fått min energi tillbaka. Att umgås med människor på samma kognitiva nivå är inte en lyx – det är en förutsättning för att man ska må bra i sina nära relationer. Det är okej att växa ifrån människor. Det är okej att vilja ha ett mentalt utbyte. Och framför allt: det är helt okej att lämna över lärarrollen till skolan och bara få vara en kompis som blir stimulerad. Dunning-Kruger-effekten är en psykologisk tankevurpa som förklarar varför personer som egentligen vet väldigt lite om ett ämne ofta tror att de är experter, medan de som faktiskt är experter ofta underskattar sin egen förmåga. Begreppet kommer från två forskare, David Dunning och Justin Kruger, som bevisade detta i en känd studie 1999. Deras slutsats kan sammanfattas så här: Det krävs kunskap för att inse att man saknar kunskap. Grafen här nedanför visar den resa som vår självsäkerhet gör i takt med att vi lär oss mer om ett ämne.