Lika barn leka bäst – varför jag slutade vara en mänsklig Google-sökning

Har du någonsin gått ifrån en fika eller en middag med vänner och känt dig mer utmattad än om du precis hade skrivit ett högskoleprov? Inte för att diskussionerna var så djupa, utan för att du har spenderat tre timmar med att agera lärare.

Det var där jag landade för ett tag sedan. Jag insåg att jag var totalt dränerad.

Jag älskar mina gamla vänner, de är fantastiska och genuint snälla människor. Men till slut nådde jag en gräns där det mentala utbytet var så lågt att det började kosta mer än det gav. Jag orkade helt enkelt inte längre förklara grundläggande koncept, eller bråka om ämnen där motparten vägrar (eller kan) se den stora bilden.

Frustrationen i att krocka med ”Jag-perspektivet”

Det svåraste i de där relationerna var inte att vi tyckte olika. Det var att vi inte ens spelade på samma spelplan. När man försöker diskutera ett större samhällsfenomen, en trend eller en logisk kedja, och möts av ett svar som helt utgår från deras egna, lilla ”jag-perspektiv” – då tar det stopp.

• Att inte kunna koppla ihop punkt A med punkt B: Att ständigt behöva påminna om information de redan fått, eller förklara hur saker hänger ihop, blir till slut en tung ryggsäck att bära.

• Lärar-rollen: Jag vill vara en vän, inte en mentor eller en levande uppslagsbok. En sund vänskap ska vara som ett parti pingis där bollen flyger fram och tillbaka, inte som att kasta boll mot en fast vägg.

När intelligens blir en dealbreaker

Det finns ett gammalt ordspråk som säger att ”lika barn leka bäst”, och jag tror det ligger extremt mycket i det när det kommer till kognitiv förmåga och intelligens.

Jag tog ett aktivt val att börja rensa i min bekantskapskrets och istället söka mig till människor som har en högre kognitiv förmåga. Och herregud, vilken lättnad det har varit.

Det handlar inte om att vara elitistisk eller att se ner på andra. Det handlar om ren och skär energi-ekonomi. Genom att omge mig med människor som snabbt fattar galoppen, som kan utmana mina argument och som ser nyanser istället för bara svart eller vitt, har jag fått min energi tillbaka.

Att umgås med människor på samma kognitiva nivå är inte en lyx – det är en förutsättning för att man ska må bra i sina nära relationer.

Det är okej att växa ifrån människor. Det är okej att vilja ha ett mentalt utbyte. Och framför allt: det är helt okej att lämna över lärarrollen till skolan och bara få vara en kompis som blir stimulerad.

Dunning-Kruger-effekten är en psykologisk tankevurpa som förklarar varför personer som egentligen vet väldigt lite om ett ämne ofta tror att de är experter, medan de som faktiskt är experter ofta underskattar sin egen förmåga.

Begreppet kommer från två forskare, David Dunning och Justin Kruger, som bevisade detta i en känd studie 1999. Deras slutsats kan sammanfattas så här: Det krävs kunskap för att inse att man saknar kunskap.

Grafen här nedanför visar den resa som vår självsäkerhet gör i takt med att vi lär oss mer om ett ämne.