Om avundsjuka, microexpresioner och vänskap som gör ont

Jag har funderat mycket på det här med avundsjuka – särskilt bland tjejer. Det är ett känsligt ämne, men ett jag tror att många faktiskt känner igen sig i, även om det sällan pratas högt om det.

En sak jag märkt är att många kvinnor bär på en låg självkänsla, ibland så låg att det sipprar ut på andra – ofta utan att de själva ens är medvetna om det. Det kan visa sig i små kommentarer som först låter som en komplimang, men som egentligen är ett sätt att trycka till:

”Oj vilken snygg tröja… men den skulle jag aldrig kunna ha på mig!” (sagt med ett skratt och en liten rynka på näsan)

Först kanske man inte ens märker att man blivit nedtryckt. Det är subtilt. Det sker i mikroreaktioner – en blick, en min, ett tonfall. Jag har lärt mig att känna igen dem nu. Särskilt det där lilla ansiktsuttrycket när man berättar något bra, något man är stolt över – och någon i rummet rynkar lite lätt på näsan. Du vet den där lilla ”jag luktar något surt”-minen? Den kommer inte när man genuint gläds åt någon annan.

Och ibland tänker man: ”Äsch, de mår nog inte så bra. De har kanske haft det tufft. Jag ska inte ta åt mig.”
Så man låter det passera. Man ser mellan fingrarna. Man sväljer för att vara ”den större personen”.

Men ärligt talat – det tär.
Det är inte alltid man orkar vara den som förstår, den som bortförklarar, den som har överseende med andras beteenden. För ibland handlar det inte om deras smärta, utan om din gräns.

Det finns också en annan typ av avundsjuka som jag blivit mer uppmärksam på: den som börjar i beundran, men slutar i kopiering och distansering. Kanske har du också haft sådana vänner? De som vill vara nära dig, lära sig allt du gör, hur du tänker, klär dig, skapar, kommunicerar. Och precis när du börjat tro att ni verkligen är nära, försvinner de.

För då har de redan plockat det de ville ha.
Och nu vill de göra sin egen version av det – utan dig.

Det gör ont. Inte för att man vill ”äga” sina idéer eller sin stil – utan för att man trodde det fanns en ömsesidig respekt och vänskap i botten. Och när det visar sig vara något annat, något mer själviskt… då känner man sig använd.

Jag har inga perfekta svar på hur man ska hantera den här typen av relationer. Men jag vet att det är viktigt att börja se signalerna tidigare. Att lita mer på magkänslan när något känns off. Att sätta gränser. Och kanske framför allt – att värdera sin egen energi och sitt eget värde.

För i slutändan: du förtjänar vänner som lyfter dig, inte trycker ner dig. Som genuint gläds med dig, inte jämför sig. Och som stannar – inte bara tills de fått det de ville ha.