Att inte känna det habegäret längre

Jag har inget habegär längre. För mig är det inte viktigt att handla upp hela lönen varje månad och varje gång fundera: ”Vad behöver jag den här månaden?” Det är faktiskt 1,5 år sedan jag slutade med det helt.

I stället har jag rensat ut mängder av saker och köper bara det jag verkligen vill ha – när jag faktiskt behöver det. Det blir lite som det där uttrycket: ”Hur långt är ett snöre?” Eller: ”Hur långt kan man dra det?”

Jag ser verkligen ingen lycka i att bara konsumera hela tiden. Jag lägger hellre tid och pengar på att bygga upp något som består.
Tänk så här: om du lägger exakt allt du har – i princip – på att bygga upp ditt hem och din garderob, och så brinner allt upp… vad har du kvar då?
Allt du ägde, allt som varit ditt liv – borta.
Tänk hur många timmar du måste ha jobbat för att ha råd med alla dessa saker, för att kunna boa in dig i ditt hem.

Jag tänker tillbaka på en person jag brukade prata med. Den personen lade i princip all sin vakna tid på att jobba – bara för att kunna skapa det perfekta hemmet. Nästan all fritid gick åt till att surfa runt på olika sidor för att hitta fler saker att köpa.

Trots att jag bloggar om livsstil, går jag inte in och kollar överdrivet mycket på nätbutiker – eller IRL-butiker heller, för den delen. Jag vill inte skapa frestelser i onödan.

Självklart ska man trivas i sitt hem – det finns mycket psykologi kring det, och det är något man absolut ska investera i.
Men när hemmet snarare börjar kännas som ett fängelse, och hela livet kretsar kring att ”uppdatera” det… då tycker jag att det nästan blir lite sjukligt.