Sen jag flyttade har jag blivit så känslig för ljud

Jag har nog aldrig insett hur mycket jag uppskattar tystnad förrän jag flyttade till min nuvarande lägenhet. Tidigare har jag haft turen att bo i sekelskifteshus med fönster mot en lugn innergård, där ljudnivån varit minimal. Men nu… nu har jag hamnat i ett hus där det är ständigt liv och rörelse – trots att det inte ens ligger vid en trafikerad väg.

Det första jag reagerade på var ytterdörren – eller snarare dörrarna. Det är två stycken, och varje gång någon går in eller ut smäller de igen med en kraft som ekar genom hela huset. Jag förstår verkligen inte hur folk bara kan låta dörrarna slå igen utan en tanke på att det kanske bor andra människor här? Saken är den att jag har klagat på att dörrbromsen är trasig och att ena dörren inte är ljuddämpad.

Sedan har vi hissen. Jag trodde först att det skulle vara en lyx att ha hiss i huset, men det har visat sig vara motsatsen. Det är en ständig trafik av människor som kommer och går, pratar högt i telefon och smäller i dörrar. Det känns som att bo i en hotellobby, där anonymiteten gör att folk inte känner något ansvar för ljudnivån.

Och morgnarna… alltså, morgnarna! Det finns alltid någon som springer runt i sin lägenhet som om de letar efter något de tappat bort.

Jag har verkligen börjat fundera på hur olika ljudkulturer fungerar i olika områden. För vissa är det en självklarhet att ta hänsyn – för andra verkar det vara helt obekant. Jag önskar att fler kunde inse att man faktiskt delar utrymme med andra, och att lite hänsyn räcker långt.

För min del börjar jag bli deprimerad av att höra alla dessa ljud, och jag känner att det faktiskt förstör mitt liv.